Jag vet inte hur jag ska förklara det här. Den här dagen var en av de mest känslosammaste, coolaste, bästa, härligaste, sorgligaste, mest underbara, värsta, skönaste dagen i mitt liv! Jag kom in i det där rummet som en människa och lämnade det som en ny, jag kände mig totalt förändrad. Hur nära folk jag kom idag är otroligt, hur endel människor har det, vad de går igenom varje dag. Att vissa ens kommer upp på morgonen och går till skolan varje dag är otroligt. Det är så många människor, de är överallt, runt omkring oss hela tiden som bär på djupa hemligeheter, familje problem som vi aldrig får reda på. Vi tror allt är bra med dessa människor för det döljer allt inom sig. Att endel elever i min skola inte har råd med mat varje dag, att det blir slagna eller ser på när någon familjemedlem blir slagen varjedag... jag hade ingen aning om det och jag skulle aldrig kunna lista ut det om jag kollade på personen, inte fören jag sätter mig ner och lär känna honom/henne. Folk har så hemska historier, så hårda liv men ändå är de så starka. Jag ska helt ärligt aldrig dömma någon igen, aldrig prata dåligt om någon för idag såg jag något jag aldrig sett förut, innerst inne är vi alla precis likadana.

När jag kom in i salen idag kände jag mig obekväm, jag kände ingen där. Jobbigast blev det när vi blev uppdelade två och två. Jag kom tillsammans med en tjej jag aldrig träffat förut, och våran uppgift var att sitta och stirra varandra djuupt in i ögonen, kanske inte låter så svårt, men det är det faktiskt. Det kändes obehagligt, men i slutet av den här dagen var vi alla som en stor familj och jag tror jag aldrig känt mig så bekväm tillsammans med ca 50 nya människor. Under sju timmar hade vi delat alla sorters känslor, kärlek, sorg, glädje, vänskap...

I början trodde jag att jag var stark jag tänkte "jag kommer inte gråta, jag gråter nästan aldrig". Idag grät jag sju timmar i sträck, jag hade så fel om mig själv. Jag tror inte någon lämnade den där salen idag utan att fälla en tår, det var facinerande att se hur det "tuffa" Americanska fotbollsspelarna satt och grät, de som alltid ser så starka och hårda ut. 

Vi spelade spel, dansade, delade känslor, hemligheter, lyssnade på musik, kramades, fanns där för varandra. Ett spel gick ut på att alla var stod bakom en linje och ena tjejen som höll i allt sa ett påstående tex "jag har blivit retad av någon i det här rummet", "jag har gått igenom en skiljsmässa" och alla som har gått igenom det hon sa ställde sig på andra sidan linjen. Alla som stod kvar skulle då visa sin kärlek och support till de som klivit över linjen genom att göra ett "I feel you, I support you.." tecken. Ett tecken med handen som vi använde hela dagen. Påståenderna blev djupare och djupare, folk var så modiga och det var inte ensamma! Det var jättemånga som delade samma händelser eller problem som man inte hade någon aning om.

I slutet av dagen gick folk upp på scenen och berättade hur det skulle förändra världen till ett bättre ställe, folk bad om förlåtelse, endel tog upp sina vänner på scenen och berättade för dem hur mycket de betyder för dem... innan det är försent. Det var några stycken elever som var riktigt modiga, det var en kille som gick upp på scenen och kallade upp en annan kille som han kallat elaka saker under två års tid och hånat honom inför folk. Han kollade killen han varit elak mot rakt in i ögonen och inför all publik bad han om förlåtelse för allt han gjort och att han aldrig mer ska göra om det, de gav varandra en kram och alla i publiken visade våran käröek genom att göra tecknet.

Allt det här kankse låter jättetöntigt nu när jag skriver det och ni läsere om det, men jag lovar hade ni varit där idag hade ni varit precis lika berörda som jag är. Under dagen bad de oss att sluta våra ögon och tänka på en person som betyder allt för oss, någon som vi avgudar, det kunde vara någon som inte längre finns kvar hos oss eller någon som fortfarande levde, vem som helst, sen skulle vi skriva ett brev till den personen som vi tänkte på. Mitt brev var till min lillebror Tim.

Lovade mig själv och alla i gruppen idag att berätta för er mina vänner och min familj hur mycket ni betyder för mig och hur glad jag är att jag har er, vet inte vad jag skulle göra utan er!

Tack :) <3

LOVE Sara